Är analogt det nya digitala?

Det sjunde numret av tidningen Visionaire gavs ut 1992 och producerades i en upplaga av 1 500 exemplar. Inspirationen bakom numret var Commes des Garçons helsvarta klädkollektion.

Det sjunde numret av tidningen Visionaire gavs ut 1992 och producerades i en upplaga av 1 500 exemplar. Inspirationen bakom numret var Commes des Garçons helsvarta klädkollektion.

Jag har under många år levt ett dubbelliv. Ett dubbelliv som printälskare. Utåt sett, under dagtid, var jag en förespråkare för (eller åtminstone anhängare av) det digitala. Men när solen gått ner och arbetsdagen nått sitt slut så kunde jag äntligen smyga hem och ägna mig åt det jag verkligen ville – sätta mig tillrätta i soffan omgiven av högar av magasin, kaffebordsböcker, förpackningar och andra sköna trycksaker. Att få min dagliga fix av det analoga var livsnödvändig.

Det har tagit mig lång tid att komma ut ur garderoben som printälskare. På något vis kändes det under många år som lite skamligt att erkänna att man var sist i vänskaran med att prova att ”surfa på nätet”. Eller med att skaffa mobiltelefon. Och att man var hundra gånger mer fascinerad av tryckteknikerna i det senaste numret av det extremt limiterade modemagasinet Visionaire än Icon Medialabs senaste storsatsning.

Under många år var det tuffa tider för oss printälskare. Men även ”bakåtsträvare” som jag (ja, det var så de som kände till min hemliga sida kallade mig) har acklimatiserat oss. Idag äger jag – hör och häpna – både dator, ipad och smartphone. Och tillbringar oräkneliga timmar uppkopplad. Min mediekonsumtion företas nästan uteslutande online. Ändå blir jag sjukt lycklig, nästan lyrisk, när det dimper ner ett väldesignat inbjudningskort eller en snygg tidning i lådan (den fysiska, inte den digitala). Det är som att det digitala aldrig, dopaminpåslag till trots (läs en tänkvärd text om det här), kan ge mig samma kick som fingrandet på en riktigt vasst utformad trycksak.

Är det nostalgi, minnen från en tid som är förbi, jag känner? Eller känslan av att något är på riktigt, greppbart, i en alltmer flyktig tid? Som art director välkomnar jag Final Art (läs mer om vår nysatsning här) med öppna armar. Och jag ser fram emot dina tankar om det analoga som det nya digitala (eller din kvasipsykoanalys av mitt komplexa förhållande till print) på micha@finalcontent.se. Eller skriv ett brev, vetja. Det tas emot bättre.

Micha
Art director och stolt printälskare